Fjällens smaker, Barbaresco & Langhe
Att bara sitta och spana ut
över Skutan är för få förunnat. Vi har gjort som vi brukar denna gång, jag är
hemma och fixar för kvällen och grabbarna är ute och känner på snön. Det blir
lite lugnare så, jag får mer space i köket, och så hinner jag under dagen ordna
med allt inför allt partyt. Runt kl. 16 brukar de ramla in och då är de först en
bärs eller två, och de avnjuts som bäst i bastun. Den öppna spisen får värma
upp både killarna och dess skidkläder.
Först ut i afton blir en substilt men ack så enkel rätt, smörrörda
riskorn eller med ett annat namn risotto. Den pannan fick sällskap av sedvanliga
kantareller som jag behåller späda och fräscha på mitt speciella vis. En
mörkare och hårdare svamp skulle ivrigt rivas över rätten, likt ett snöfall i
Engelberg.
Och så vad kvällen första rätt skapt och presenterad. Inte svårare än så.
Riset har sin fina textur och med en viss angenäm kärna så gör sig rätten mer
intressant, att jag inte använder mig av parmesan är väl lika galet som att
svära i kyrkan? Tycker ju så mycket om vår älskade Burträskost, den osten
levererar alltid och jag blir aldrig besviken, funkar till dygnets alla tider
för älskvärd gastronomi. Västerbottensost. Tycker att osten ger mig mer rondör,
mer syra och mycket mer smak än den förövrigt fantastiska italienska osten.
I glaset häller vi en för kall Nebbiolo, det blir som ett dis på insidan
av glaset. Kan ha något med dimman att göra? Tycker ju även om att servera
vinerna lite för kalla, enbart för att jag själv vill känna hur mitt sinne och
gom samarbetar med att ta fram den perfekta temperaturen innan vinet lämnar sin
historik i gommen och gör sin behörig när nere i strupen.
”Druvorna har odlats på ca 400
meters höjd och skördades i första veckan på oktober. Efter jäsning har vinet
legat på stora ekfat, så kallade botti, i 12 månader. Både slovensk och fransk
ek har använts. Efter buteljering har vinet sedan vilat på flaskan i
ytterligare 12 månader innan lansering.”
Vi har Fontanafreddas unga och trevliga Barbaresco i glasen, en liten
spjuver med stor hänsynslöshet och kraft. Som jag beskrev så är vinet vackert
att beskåda, doften är som den skall och jag erkänner att jag håller med J.R i
alla sätt att beskriva klassisk Barbaresco. Robust, absolut i sin doft som ger
ifrån sig toner av skogens mörkare bär, en doft av lingon och nypon. Smaken är
balanserad och har en fin struktur över tungan. Fina mineraler och bra syra, ta
inte fel på tannin och syran, man kan tro att det pekar lite mot syrligheten
men det är enbart fin minerlaitet och jordmån. Fatens inverkan gör sig men inte
mer, och det är det fina med vinet.
Vinet har det rätten behöver, en rätt som är tokpackad med kolhydrater,
smör, Umami, tryffel och ost. Jo ni det behövs ett vin med skarp syra och påtaglig
pigghet för att orka med en sådan kraftig rätt som risotto är. Vi alla runt
bordet tänker spara en större sked med ris och såklart en klunk av detta vin
för att känna hur nästa vin och smak kommer att göra sig. I glaset vårt fanns
drottningen Fontanafredda Barbaresco årgång 2013.
Grytan men risotto blev större än vad vi trodde och vi lassar upp en
portion var till. Vi poppar en flaska till och njuter i fulla drag. Men denna
gång så är det Scavinos Langhe Nebbiolo från årgång 2015. Vi tror alla att vi
börjat i fel ända, de avgörandet kommer från att vi tror att Barbaresco skall
köra över en Langhe Nebbiolo. Men så fel vi har. Denna Langhe för oss närmre
varandra och vinet stålar till risotton.
Dofter av lingon, kalla och isade örter, vindpinade björkar och
stenighet, tilläggande av torkade kråkbär och ristade blåbär så har vi med det
sagt vad doften har att ge. Smaken är som att sätta tänderna i en förfallen
björk under ett våråk på baksidan av skutan, lätt träig men väldigt inbjudande.
Hård men saklig, medgivande och man känner sig välkommen in i trädet efter ett
fel skär som slutade lyckligt. Vinet har ungdomlig saklighet och får oss
grabbar att kavla upp underställen och inse att detta är allt bra gott.
Det vi
fått i glaset är en ”enkel” med god Nebbiolo från Paolo Scavino Langhe. Årgång
2015, ungt men så spetsande gott att dricka nu. Spara inte utan njut.
”Paolo Scavino I byn
Castiglione Falletto i hjärtat av Barolo, Langhe, hittar vi producenten Azienda
Vitivinicola Paolo Scavino. Vinhuset bär namn efter dess grundare Paolo
Scavino, som gjorde det första vinet 1921. Nu är det andra och tredje
generationen som håller i rodret. Pappa Enrico Scavino som följt sin fars
fotspår sedan liten och hans två döttrar Enrica och Elisa delar nu arbetet i
vingården och källaren. Familjen Scavino är övertygade om att vinerna ”görs i
vingården” och att sambandet mellan natur, jordmåner, årstider och årgångar
spelar en mycket stor roll för vad vinet slutligen smakar i glaset”
Tiden är inne för att duka bort allt och pjäxorna skall åter igen på, det
är såklart upplagt för lite dans efter en middag som denna, tack för denna kväll
mina vänner, det är alltid en ära att få bjuda er kunskap och det är så viktigt
för mig att få ta del av era sinnen och uppfattningar om allt vi provar.
Kommentarer
Skicka en kommentar