Jag är så enkel...

I sin ensamhet så får man större klarhet i saker ,än vad man kan tänkas tro. Ett vin som sällskapar med mig, vrider och gnäller lite i min gom över att jag inte delar flaskan med fler personer, ett vin är inte skapt för att vara själv, ett vin är gjort för att så många som möjligt få njuta tillsammans. Att skapa en upplevelse och en minnesvärd stund.

Men denna kväll så blir det middag i min eller då vår (viner och jag) ensamhet, och jag vet att till slut så kommer vi att ha ganska mysigt tillsammans, den där druvan och jag.
 Två viner som vanligt. – Tro nu då inte att jag klämmer två pavor vin själv, nä där går gränsen. Sparar en större del till vännerna som kommer kvällen efter, så får de känna på vad jag hade för sällskap kvällen innan. Förstå mig rätt nu, jag provar två ”enklare” viner denna gång, vad jag vill komma till i det hela, är att vin inte alltid behöva kosta skjortan att dricka vin. Vinerna har kanske inte det stora djupet, heller kanske inte den kraft som man kan finna i ”större” viner. 
Men är det de vi hela tiden söker?

Ibland så är det bara gott att ta ett glas vin, rött som vitt, man behöver inte tänka på metodik eller dekantering. Inte heller om vinet skall drickas nu eller om 5 år, bilden på etiketten kanske inte kommer upp med en gång på socialmedia, för det står ju inte Grand Vin heller inte Premier Cru på flaskan.
Fy vad skönt tänker jag, kommer på mig själv att jag faktisk bara sitter och njuter av vinerna och kände att det var bara vi tre i kväll och lite gastronomi enbart till oss. Och det är de här som vi sommelierer och vinhinkare inte tänker på, de skall alltid drickas storheter och det är mig undrande, om vi verkligen förstår eller njuter av allt det häller i sig? Vi får ju faktiskt tänka på att vi har det folkliga folket, de som bara vill ha en flaska gott vin, för att det är festligt att ta ett glas vin. Det är precis två, sådan viner som jag provar denna gång, viner som älskas av många och det har jag full förståelse för.

Grillen är tänd och jag skall röra ihop en klassiker som Paella, medans den spanska storheten gör sig färdig så har jag rört ihop en skål med tartar, jag har smaksatt oxfilén med tomat, kapris, salvia, timjan och soya. Ops, glömde den hemliga ingrediensen, dijonsenapen smaksatt med honung.

Breder ut stora skedar av tartaren på grillat bröd som jag dragit färsk vitlök över, tar mig tugga efter tugga och känner de stora smakerna från tartaren, mjällheten i köttets textur och smak. Örtigheten som gör sig ypperligt till tomat och kaprisen. Soyan som tillsammans med det bitiga stinget från senapen son avslutas med sötmans heliga del från honung. 

Jag tar en sipp på första vinet tillsammans med servering nr tre av tartaren, inser i samma ögonblick, att de enkla alltid är godast. Det vin som jag sippar på, är det organiska vinet från Gino Umani Ronchi. 2013 Tajano Rosso Piceno, Montepulciano 75%, Sangiovese 25%, med en doft av koncentrerad röd fruktighet och örter. Smaken är karaktärsfull och får mig att längta mer efter körsbär, långpeppar, fänkål och lakritsrot. Vinet har en poppig kryddighet och vinet sitter länge kvar i munnen och visst finns det berikade linjer i vinet av fat.

”Druvorna skördas i slutet av september och början av oktober. Druvorna vinifieras separat. Efter en försiktig pressning får musten jäsa på rostfria tankar. Därefter lagras ena hälften av vinet på 5000 liters gamla ekfat, den andra delen lagras på 1 och 2-åriga franska barriquefat i 6 månader. Vinet mognar därefter en kort tid på flaska.”
Vinet gillar det råa köttet och vinet sätter till tanniner och stramhet för att lyfta köttets smaker. Örterna och sötman från tartaren gör att vinet känner sig på hemmaplan. Hettan och stinget från senapen gör inte att vinet känns otryggt, utan mer som att vinet tar sitt ansvar och motsätter fin frukt och kryddighet. De varma dropparna av citron som föll med mot köttet innan de sista tagen tog inför blandningen gör vinet mer än rätt och, dess syra piggar till vinet perfekt.

”I slutet av 1950-talet etablerade Gino Umani Ronchi en liten vingård i Marche på Cupramontana, i hjärtat av regionen Verdicchio Classico. Några år senare togs gården över av familjen Bianchi-Bernetti, vilka tog över både marken och namnet Umani Ronchi, och gav ny energi åt gårdens vinproduktion.

Gården expanderade under Massimo Bernettis ledning, vars vision, entreprenörskap och passion gjorde att gården snabbt utvidgades till de 210 hektar vinodlingar de har idag, och Umani Ronchi är numer känt som en av de ledande vinproducenterna i Marche. Sedan 90-talet är Massimos son Michele i spetsen av egendomen och i vinkällaren basar Giacomo Mattioli och Giuseppe Caviola. Umani Ronchis erkända vita Verdicchio och röda Montepulcianoviner har vunnit många pris genom åren, men producenten har även kvalitetsutvecklat viner i grannregionen Abruzzo från sina egna vingårdar.

Sedan 2002 har producenten arbetat ekologiskt och med miljön i fokus, inte bara på grund av ideologiska anledningar utan också för att ge vinerna ett så rent och ärligt uttryck för regionen som möjligt. Idag är alla Umani Ronchis vingårdar ekologiskt certifierade och vinmaningens alla steg genomsyras av hållbarhetstänk, från ekologisk gödning av rankorna till buteljering i lättare flaskor för att minska koldioxidutsläpp.”
 Viva España, tiden är inne för att vända i räkorna, de kokta musslorna och finstämt justera kryddigheten och hettan av salt och chili. Det råkade bli en större portion gjord, men det går alltid åt.  Tuggorna avlöser varandra, sörplande och sugandes av räkor och musslor så samarbetar jag ivrigt med glaset vin som nu är utbytt mot vin nummer två. Smakerna får mig på ett dansant sätt ta mig tillbaka till tiden, då jag bodde i Spanien och åt paella flera gånger i veckan.

Vinet som serverar är inte spanskt, men granne i alla fall. Ett glas av Fontanafreddas Briccotondo Barbera av årgång 2015. Druvan är ju då 100 % Barbera.

”Druvorna odlas på vingårdar i Monferrato (La Zucca Estate) och Langhe där jordmånen domineras av kalkhaltig, stenblandad jord. Jäsningen sker på temperaturkontrollerade (23-25C) ståltankar med kontinuerlig överpumpning för optimerad extraktion av färg och tannin. Vinet dras över till cementtankar där det genomgår malolaktisk jäsning kring december. En del av vinet lagras på franska barriquer från Allier och resten på stora slavonska fat, båda fallen i fem månader.”

Vinet har en ung kryddighet som beblandas med stenighet och torkad basilika och backtimjan, smaken är lättsam och jag känner tydliga tecken på lingon, nypon, kråkbär och tranbär. Som ett välkomnande avslut så har vinet en trivsam fat inverkan på mig gom och jag tar mig en klunk till.
Vad de två gör för varandra är enkelt, pannans saffrans toner tillsammans med korvens hetta och köttighet, är något vinet verkligen uppskattar. Musslorna och räkorna trivs fint med vinet och när jag doppar räkan eller dippar musslan i tillhörande tomataioli ,så utbringar vinet en skål och jag är inte sen på att öppna truten och bara hänga med.

”Fontanafredda grundades den 17 juni 1858 i Serralunga d’Alba av den förste Kungen av Italien, Vittorio Emanuele II. Efter att ha förälskat sig upp över öronen i en lokal flicka vid namn Rosa Vercellana gav han Rosa denna Estate och adlade henne till Grevinna av Mirafiore. Deras son, Emanuele Guerrieri, beslöt sig att börja odla vin och 1878 sattes de första vinstockarna på Fontanafredda.

Efter vinlusens härjande och finanskrisen på 1920-talet var familjen tvungen att sälja Fontanafredda till Monte dei Paschi di Siena 1931. Paschi di Siena, som är världens äldsta bank, drev denna Estate fram till 2008, då en ny finanskris var ett faktum. Då köpte den lokala entreprenören Oscar Farinetti tillsammans med Luca Baffigo Filangieri en majoritet av aktierna från banken, och driver idag denna estate som inkluderar 100 hektar vinodlingar.
1996 anslöt den dynamiska och kompetenta vinmakaren Danilo Drocco och tog över ansvaret för
Fontanafreddas viner. De förändringar som gjorts; omplantering av vingårdar, ny vinifieringsanläggning och renovering av källaren har resulterat i att Fontanafredda återigen är bland de främsta av producenter i Barolo. Fontanafredda tilldelades Det Gyllene Glaset 2009.”

Att umgås med sig själv är fasen allt trevligt, man filosoferar om det man känner för, man språkar lättsamt med vinerna och de besvarar omgående, om de gillar mig eller inte. Jag tar min bricka och går in, för att ställa i ordning allt som jag stökat ned inför middagen. Klockan är snart åtta och det är min alldeles fantastiska Sanna, som skall göra ett sommaravslut på Allsång på skansen. Kan inte bli mer folklig och jag trivs med det.


Kommentarer

Populära inlägg