Böljande känslor...

Jag vet inte om det är några utav er läsare som kan relatera till detta. Det är när solen steker sådär nästan smärtsamt i nacken och du står med kroppen beredd att med ett skutt hoppa ner på en klippa för att så snyggt och sjömannamässigt som möjligt göra fast båten du nyss kom ifrån. 

Det mest irriterande (förutom full storm) är när jag ska agera hopp-i-land-kalle och det kommer någon medelålders gubbe eller liknande och ska försöka ta emot och hjälpa mig fastän det V-E-R-K-L-I-G-E-N inte behövs. Hallå, jag är varken handikappad eller oerfaren. Men tack för erbjudandet. Av erfarenhet av de gånger jag erbjudits hjälp och tagit den för att inte verka tjurig eller bara för att det är skönt att andra gör jobbet åt en så har det i samtliga fall blivit mer strul än nödvändigt.

Knopar har slagits fel till förbannelse, tampar har fästs på fel ställen, de har inte burit av båten om den drivit för långt in mot bryggan så jag har fått kasta mig i land för att undvika skador och förödelse. Men i de flesta fall får jag göra allt själv och även om jag kan slå en knop fel ibland så är det mig själv jag får skylla och inte något annat pucko i Pelle-P brallor.

Nu ska jag inte vara allt för bitter, i den svenska underbara skärgården är de flesta människor vänligt inställda - när de vill och man inte kladdar på deras båt. Beundrar man dock båten blir det omvänd effekt och man kan bli bjuden på ett glas vin eller en grogg som slutar i en helkväll med gemensam grillning på klipporna och samtalsämnen om att livet är tamejfan riktigt schysst asså (uttalas med riktigt breeed stockolmska). 

Men åter till när solen steker i nacken och när jag ska hoppa i land. Hoppar man för högt ifrån kommer dina fötter och knän att tala om att du fortfarande lever. Mitt värsta minne är när vi spontant drog över till Mariehamn på Åland en kväll och betongbryggan var väldigt låg och vi gick in med peket först. Den båten är relativt hög redan från början och längst förut sitter det ett bogspröt (en utskjutande pinne) där tre segel är fastsatta. Man måste klättra fram på denna pinne och stå längst ut för att göra sig beredd att hoppa ner. Det var mitt i natten och jag hade nyss vaknat och klivit upp för att hjälpa till, den vakna besättningen behövde någon som var snabb med förtöjningen i land, jojo visst latmaskar. 

Vi kommer in mot bryggan aningen för fort och jag måste snabbt hoppa ned på betongbryggan låångt där nere (istället för att hänga mig i gajarna och kliva ner som var ursprungsplanen). Var är ni nu era hjälpsamma gubbpuckon? Inte en själ vaken i hamnen, typiskt. Nu, Carro. Hopp och det där ljudet när platta skor möter hårt underlag, aj! Elektricitet genom hela kroppen och en fullkomlig omöjlighet att röra benen. Fasen. Som tur är håller de an mot bojen så båten inte fortsätter in i bryggan. Jag kravlar mig fram och gör fast båten i bryggan, det är ju inte värt att både göra sig illa och inte slutföra sitt uppdrag. Sedan sitter jag där, länge tills benen börjar fungera, och kanske svär för mig själv innan jag klättrar ombord och går och lägger mig.

Men när solen steker i nacken är det bara att kliva i land och mötas av doften av tång och saltvatten. För att göra fast båten är det enklast att hitta ett träd eller hamra fast en kil i berget sedan ta iland familj, korgar, hundar, filtar och annat du kan tänka dig behöva. Alternativet är att helt strunta i senast nämnda ting och ta dig en kall flaska vin, knalla bort en bit och sätta dig och titta ut över havet. Du befinner dig i Stockholms yttre skärgård där det är kargt och vackert väder, eftersom att prognosen fram till när den drastiskt ändrades imorse visade kuling och regn är det bara du och dina vänner på hela ön. Det lönar sig att kasta loss tidigt. 

När du sitter där och smuttar på din puligny-montrachet med blicken fäst på horisonten finns det inget du kan komma på som mäter sig med denna upplevelse. ”Vi har hittat en vedeldad bastu man får låna!” ropar en av dina vänner och kommer med snabba fötter fram över de stora, runda, varma klipporna till dig. Ni dricker vin tillsammans och enas om att bastubyggaren var en synnerligen bra person sedan höjer ni glasen mot havet och tänker att livet är tamejfan riktigt schysst asså.