Alla ensamma Restaurangsjälar
Denna text är författad av en vän och kollega som i flera år arbetat för GastroVin, äntligen tar hon till pennan och ritar ned det som jag oftast får dra ur henne levande, hon har alltid mer funderat och tänkt än att förstå vad hon redan kan. Och jag är så glad över att vi nu kommer att lägga ut hennes tankar och funderingar här på GastroVin. Stolt över dig Carro, du berör!
Nu är det
påsk, och som de flesta högtider är det en tradition att samlas med familj och
vänner. Det handlas mat, vin, öl samt mängder av påskmust och påskgodis. Man
säger att det är för barnens skull det köps, fylls och göms påskägg, men
innerst inne bringar detta pyssel någon form av trygghetskänsla sprungen ur
egna barndomsminnen man gärna återupplever. Påskmaten är en eker i detta årligt
snurrande mathjul där sill, potatis, köttbullar och ägghalvor samsas med
landets alla familjers egna variationer – gud förbjude om du glömmer något som
alltid funnits! Det är för barnens skull… jo tjena. Men för det, är det inte
heller fel om det skulle vara för din skull också, det finns inte någon negativ
värdering i att vilja återuppleva gamla trevliga och mysiga minnen. Det är väl
snarare en fin sak att repetera något som tidigare fungerat väldigt väl,
istället för att behöva uppfinna hjulet på nytt varenda gång familjen ska ses.
Föreställ dig att komma överens om en ny festmåltid varje högtid, kanske är det
rätt skönt att vi har vårt snurrande mathjul, en standard där den som orkar och
vill kan tillföra nya och spännande detaljer, så länge sillen står kvar på bordet.
Som barn
ville jag lära mig äta sill för att känna tillhörighet med de vuxna. Det blev
en slags status att äta med de vuxna som med uppskattande ord tyckte att man
var modig som vågade prova och de där kommentarerna när man sa att man ärligt
tyckte om, det var som att man klarat inträdesprovet till vuxenvärlden – vid
matbordet åtminstone. Nu sitter jag här i min etta i en ombyggd vindsvåning i
en mellanstor stad i Sverige och känner hur ensamheten sakta omsluter mig medan
jag smuttar på min påskmust och undrar vad högtiden med familj och vänner tog
vägen.
Det började
som en seger, att få jobba när familjen var samlad var en lättnad. Att slippa
sillen, äggen, musten och inte minst allt det där jobbiga som hör
familjesammankomster till, alla kanske inte kan relatera till att
familjehögtider är långdragna, jobbiga och i vissa familjer, själsligt
smärtsamma av olika anledningar, men många kan och ni förstår precis vad jag
menar. Det var en seger att ha något ”viktigare för sig” och jag jobbade
gladeligen alla högtider jag kunde få tag i. Att jobba när alla var lediga var
en framgång, det gjorde alla som hade ett viktigt jobb eller som ville få ett.
Jag rättfärdigade mitt arbetande med ”jag gör ju andras ledighet så mycket
bättre” och ”någon måste ta hand om de som vill ha kul och må bra utanför
hemmet”, ”vad vore en ledighet utan någonstans att ta vägen”.
Jag sitter i
min kalla lägenhet omsvept av en filt och jag har hällt upp min påskmust i ett
dyrt cocktailglas med en riktigt tunn kant, det är jag, mina växter, ett
okaklat kök och lite designmöbler som tar upp rummet. Pojkvännen tillika sambon
har rest till sin familj några timmar bort i landet, jag skulle ju ändå jobba i
påsk, och han vill såklart inte vara ensam när det är påsk.
Jag börjar
jobba om mindre än en timme och kommer bära tallrikar, öppna flaskor, prova vin
och förklara för gäster varför just detta buteljexemplar passar utmärkt för
kvällen i minst 10 timmar. Mitt jag för 7 år sedan hade applåderat högt och
lite för hårt. Omgiven av gäster, kollegor, vinflaskor och varma tallrikar
tycker jag att det är då man borde vara som minst ensam. Min kväll går ut på
att prata och skratta med gäster, att vara en del av deras upplevelse, jag har
mina kollegor som är där på samma villkor som jag. Trots alla själar
runtomkring mig på mitt arbete är detta en ensam helg. Just nu längtar jag inte
efter någonting annat än sillen, äggen, tjafset, kaffet, det äckliga smågodiset
och familjen och min Johan. Tänk vad man kan ändra sig.
Väl på
jobbet behöver jag inte kliva på förrän om en ytterligare timme om jag inte
vill, jag sätter mig och iakttar restaurangen från baren. Min kollega har
knappt haft några gäster på lunchen, som annars på fredagar brukar likna folkmassan
vid ett publikt kosläpp. Vi diskuterar direkt ämnet som hänger över oss och är
båda överens om att det inte kommer som en chock att vi inte kan vara med när
det högtider. Vi är också överens om att alla våra nära tar för givet att vi
inte kan vara med på födelsedagsfiranden, överraskningsfester, ja fester av
alla de slag som inte äger rum måndagar kl 13.
Det är så
svårt säger hon innan hon går ut över matsalen. Ja det är svårt, alla vi
restaurangare som älskar våra jobb och samtidigt älskar våra familjer tycker
att det är svårt. Vi pratar om kryphål och hur det går att utföra sitt yrke och
samtidigt vara ”svenssonledig”. Ekvationen där man å ena sida verkligen vill
jobba fredag- lördagkvällar och å den andra verkligen vill sitta på
farstutrappan en solig morgon i april med sin moster och morfar och lyssna på
fågelkvitter och melodikrysset går inte ihop. När vi stöter på problem hittar
vi lösningar, det är något som vi restaurangare är riktigt bra på. Och vi
jobbar vidare, älskar våra jobb och när vi kommit en bit över 30 byter vi jobb
och branschen förlorar oss, och vi förlorar branschen. Det handlar om vad vi
värdesätter. Och nu alla kära restaurangare, går jag på mitt pass och påminner
mig själv att jag värdesätter mitt jobb, och att min familj inte älskar mig
mindre för det. Men jävlar vad gott det hade varit med sill.
Kommentarer
Skicka en kommentar